Jag vet inte om jag ofta säger det, men den här veckan har varit något omtumlande. Sedan Henrik hamnade på hospice för ganska exakt två år sedan har jag fått hjälp av hemtjänsten med att laga mat 5 dagar i veckan. Det har varit fantastiskt avlastning för mig. Det senaste beslutet jag hade sträckte sig fram till 31 januari och vid ett möte med en kvinna från socialtjänsten för tre veckor sedan ungefär fick jag veta att det såg dystert ut med en förlängning. Jag är helt enkelt för frisk, särskilt nu när jag också jobbar 75%. Regler är regler och de har sin bedömning de måste hålla sig till. Jag vet inte ens var jag ska börja. Jobbar jag mer blir jag tröttare, när jag blir trött behöver jag vila mer, då orkar jag inte laga mat. Trappar jag inte upp mitt arbetande i lämplig fart får jag problem med Försäkringskassan. Får jag inte hjälp från socialtjänsten orkar jag inte jobba mer. Ja ni förstår säkert…. Men som vanligt är det bara kämpa på. Helt fantastisk är att min älskade svärmor var här ett par veckor precis och har kunnat avlasta mig med matlagning ändå. Men i måndags åkte hon hem så för första gången har jag nu stått på helt egna ben en hel vecka. Det har gått stapplande kan jag säga, men det gick. I fredags var jag som en urvriden disktrasa.. Men det gick. Och bara det faktum att det funkade gör att jag inte är lika nervös för kommande vecka. Det går. En dag i taget, ibland en timme i taget men det går. Det har varit alla hjärtans dag och nu går vi in i den tiden på året som för två år sedan innebar resor till Stockholms sjukhem på regelbunden basis. Jag kan gå ut nu på dagarna, känna doften i luften, känna igen ljuset och vädret och drabbas av flashbacks från 2018. Jag känner igen det från förra året. Minnet sitter liksom i kroppen. Kommer över mig som en känsla eller förnimmelse. Nu kommer en tid av lite extra bearbetning av det vi varit med om. Lite jobbigt, lite skönt för det är en process, och den leder framåt. Henrik är ständigt närvarande, jag tänker på honom, jag pratar med honom, barnen pratar om honom – han finns här med oss. Henrik, du ville jag skulle fortsätta leva och försöka bli lycklig igen, jag hoppas du ser att jag gör det och jobbar på det både i det stora och det lilla.