Har nyligen återigen lyssnat på ett TED-talk med Nora McInerny som handlar om sorg och att sörja. Har ni inte sett det, googla och lyssna. Hon är min idol och framförallt en förebild. Grunden i det hon säger och som jag fastnat för är två saker. Det ena är att sorg inte är något man kommer över utan som man får leva med i resten av livet. Den kommer att påverka dig olika mycket genom livet men den kommer alltid finnas med dig. Henrik kommer alltid finnas med mig, han är en del av mig genom den kärlek han gav mig och genom barnen så klart. Men också genom att han är en del av vår familj även om han inte längre fysiskt finns med oss. Jag vill att det ska vara så också. Killarna är så små att de behöver påminnas om saker Henrik gjorde och sa för att de ska kunna minnas honom. De har sagt båda två på senare tid att de har svårt att komma ihåg pappa för att det var så länge sedan de träffade honom. Där har både jag och övriga människor runt om oss ett ansvar att berätta små saker om honom som gör att de kan få en bild av honom. Sorgen följer på det sättet med mig och oss genom hela livet. Både genom Henriks närvaro med också genom hans frånvaro.

Det andra jag tänker på extra mycket är när Nora beskriver vad som händer när hon hittar sin nuvarande man och hur det påverkar både henne och hennes omgivning. Mina tankar kring detta är att när någon efter att ha blivit änka eller änkeman träffar någon ny så kan man förvänta sig lite vilka reaktioner som helst. Men de två vanligaste (Min egen uppfattning) är antingen ”gud så bra nu har hon äntligen slutat sörja och är lycklig igen” eller ”Det var väl ändå lite väl tidigt, har hon verkligen sörjt klart”. Jag tror…. att det ena kan existera samtidigt som det andra. Samtidigt som man kan bli förälskad och så småningom älska en ny människa så fortsätter man att sörja den man förlorat. Det kan till och med vara så att sorgen blossar upp lite extra eftersom det i det läget blir i princip omöjligt att inte jämföra de två personerna. Detta gör man så klart även om man gått igenom en skilsmässa tänker jag. Skillnaden är ju dock att när ens partner dött så dör ju inte kärleken automatiskt utan den lever vidare. Men på samma sätt som att man kan älska alla sina barn samtidigt så anser jag att man på samma sätt har plats för två kärlekar i sitt liv när omständigheterna så att säga kräver det.

En annan del av det är (och det här pratar Nora också om) är att den kvinna som min nästa kärlek förälskar sig i är ju just den kvinnan på grund av den mannen hon tidigare levt tillsammans med. Krångligt? Jag tänker såhär. Den kvinna Henrik förälskade sig i för drygt 12 år sedan var en betydligt mer otrygg, neurotisk och osäker kvinna. Under tiden vi fick tillsammans så gjorde han mig lugnare, mer hel och framförallt hjälpte han mig att hitta känslan för mitt eget självvärde. Jag är helt enkelt en tryggare människa som vet vad jag är värd nu. Så, den man jag träffar träffar ju en ”Bea 2.0” och denna person är jag tack vare Henrik. Det gör att jag är mer kräsen troligtvis… Men också en mer hel människa med mycket kärlek både till mig själv och till honom. Detta ger en stor känsla av tacksamhet för tiden jag fick med Henrik.

Det som Henrik och jag hade tillsammans gör att jag, även om jag skulle veta hur det nu slutade, hade valt att göra det igen. Och igen.

Spretig inlägg? Förmodligen.