Jag ser mig själv som en relativt trygg person. Jag vet att jag klarar av svåra saker, jag vet att jag är stark, jag vet att jag klarar mig själv för det har jag gjort under långa perioder i mitt liv. Jag klarar mig och mina barn. Vet att det mesta ordnar sig. Men. När jag var drygt 18 dog min pappa. Det var oväntat och plötsligt och jag blev ”lämnad”. Detta ruckade min värld i grunden. Någon som alltid funnits där fanns plötsligt inte längre och skulle dessutom aldrig komma tillbaka. Jag minns att jag reflekterade mycket över just det. Ordet aldrig. Det är inte ofta vi behöver tänka att vi ALDRIG kommer att få träffa en person igen. Även om vi känner att vi aldrig vill träffa någon igen så lever ju personen sitt liv någon annanstans och då betyder ju inte aldrig något eftersom vi kan ändra oss. Men min pappa kommer jag aldrig träffa igen. Drygt 10 år efter hans bortgång gick jag igenom en skilsmässa. Det var tufft och det tog lång tid och många terapitimmar att komma på fötter efter det. Hårt arbete men jag är säker på att det gjorde mig bättre och gav mig många insikter framförallt om mig själv. Hoppar vi ytterligare tio år framåt i tiden så blir jag änka. Återigen ett stort aldrig. Aldrig mer kommer jag träffa Henrik. Aldrig mer kommer våra barn få träffa honom. Dessa tre händelser (Och förmodligen några mindre där emellan) har gjort att jag lider av någon skum typ av separationsångest. Trots att jag tycker att jag är alla de saker som inledde det här inlägget kan jag bli paniskt rädd för att bli lämnad. Min logiska del av hjärnan säger att jag redan varit med om det värsta och överlevt och kommer att överleva igen. Och ändå… paniken över att bli ratad, lämnad, inte ha dugit. Tidigare har den rädslan fått mig att hänga kvar i dysfunktionella relationer, både kärleksrelationer, kompisrelationer och kanske till och med i jobb jag haft. Jag har kämpat med näbbar och klor för att inte bli lämnad, ratad eller utslängd utan att egentligen kunnat känna efter om JAG trivts och mått bra av att stanna. Dessutom vänt ut och in på mig själv för att vara den perfekta flickvännen, kompisen eller anställda. Så trots att jag är en trygg människa i de alla flesta situationer så måste jag ändå brottas med den här känslan av och till. Jag önskar jag inte behövde, jag önskar att jag kunde strunta i att känna så, men det går faktiskt inte alltid. Jag jobbar med det. Mest för att om jag inte gör det så förvandlas jag till någon jag inte vill vara och någon som jag varit tidigare. Någon som sätter alla sina egna behov och känslor åt sidan och bara fokuserar på att vara den som hon tror att någon annan vill att hon ska vara och detta enbart för att inte riskera att hon ska bli lämnad.

Be who you are and say what you feel. Because those who mind don’t matter and those who matter don’t mind. – Dr Seuss

Någon som känner igen sig? ❤