Hur mår vi egentligen i dessa tider av isolering? Jag är inne på vecka sex av arbete hemifrån och börjar märka av konsekvenserna. De kommer smygande, både fysiska och psykiska. Kroppen börjar ta stryk av att ha suttit på en köksstol vid köksbordet och av att jag inte rör mig lika långa sträckor hemma om jag jämför med på kontoret. Toaletten är närmare, kaffemaskinen närmare och vill jag en kollega något kan jag inte gå dit utan ringer istället. Ont i nacken, yr, spänd både i nacken och ryggen. Och psykiskt? Ja jag är ju vad jag själv brukar säga sjukligt social… så gissa…

I vanliga fall jobbar jag hemifrån två dagar i veckan och på kontoret 3 dagar i veckan, det har känts som den perfekta mixen. Att bara jobba hemma utan arbetskamrater kommer aldrig kunna bli min melodi, det har jag alltid trott, men nu vet jag. Jag behöver träffa människor, småprata vid kaffemaskinen, skratta lite och liksom bli sedd.

Nu går det ofta många dagar i streck utan att jag träffar någon annan människa förutom mina barn. Hejar möjligen på skolpersonal när jag lämnar killarna i skolan. Som tur är har F haft jobb i Stockholm så att jag åtminstone fått lite vuxensällskap på kvällarna. Den största förlusten är trots allt mina arbetskamrater, att inte träffa dem på daglig basis. Men i vanliga fall brukar jag träffa åtminstone någon kompis på helgen och det blir det inget alls med nu. Och även om man i perioder inte hinner umgås så mycket som man skulle vilja så är väl skillnaden nu att det inte går alls.

Så vad gör man då? Ja alltså jag har ju fått lära mig att sociala medier och att inte ses ”på riktigt” inte kan ersätta det fysiska mötet. Men i dessa tider måste man nog ändå satsa på ”good enough” dvs Skypesamtal så att man åtminstone får se den andra personen. Ansiktsuttryck, gester och minspel. Har haft några riktigt mysiga samtal med nära och kära på det viset och det tror jag att jag kommer bli bättre på även när den här pandemin dragit över. Träffas ute är också bra, som tur är är det ju maj nu och inte november så förhoppningsvis mer av den varan framöver nu när vädret blir bättre. Ut i skogen med matsäck och trevliga människor. Magiskt.

Egentid då som det här inlägget enligt rubriken skulle handla om. För visst, jag kan inte träffa vänner och familj men däremot tillbringar jag väsentligt mycket mer tid med min allra närmaste familj. Mina barn. Jag älskar dom till döds men jösses… idag passade E killarna och jag fick ta en låååååång promenad med bok i öronen. Plötsligt kunde jag andas hela vägen ner i magen och framförallt höra mina egna tankar en stund – ren magi. Nästa helg ska killarna kanske ta en översovning hos faster, det blir i så fall första gången jag är ifrån dem i ett dygn på två månader. Så ser det ut för de flesta i dagsläget men i de flesta familjer finns det åtminstone två vuxna så att man kan bytas av… Jag klagar inte, eller jo lite… men det går, och vi vet ju varför det är såhär och att vi alla måste dra vårat strå till stacken.

Hur mår ni och hur tar ni er igenom den ofrivilliga isoleringen?