Intervjuades för en podd för några veckor sedan. Avslutspodden heter den och vi pratade om sorg, att gå vidare och vad som händer när.

Hur mår vi egentligen i dessa tider av isolering? Jag är inne på vecka sex av arbete hemifrån och börjar märka av konsekvenserna. De.

Jag ser mig själv som en relativt trygg person. Jag vet att jag klarar av svåra saker, jag vet att jag är stark, jag.

Har nyligen återigen lyssnat på ett TED-talk med Nora McInerny som handlar om sorg och att sörja. Har ni inte sett det, googla och.

Jag lyssnar på orimligt mycket böcker. Har alltid läst mycket ända sedan jag var barn, efter min utmattning och hjärntumör så var det inte.

Jag vet inte om jag ofta säger det, men den här veckan har varit något omtumlande. Sedan Henrik hamnade på hospice för ganska exakt.

Har legat lite lågt ett tag, det tar tydligen på krafterna att öka på arbetstid. Gör man det också samtidigt som man lägger in.

I höstas fick jag en förfrågan om att vara med i en podd. Mitt nya är ju att säga ja till saker så jag.

Sedan i fredags har jag gått upp i arbetstid och jobbar numera 75%. Två arbetsdagar hittills. Jag har varit helt med på att detta.

Har gått länge och fnulat på hur jag (precis som alla andra) skulle sammanfatta milleniets första årtionde. Det har utan tvekan varit mitt mest.