10-talet

Har gått länge och fnulat på hur jag (precis som alla andra) skulle sammanfatta milleniets första årtionde. Det har utan tvekan varit mitt mest händelserika decennium någonsin, både på gott och ont.

Några viktiga saker jag sa under tiotalet:

”Jag lovar att älska dig tills döden skiljer oss åt”

”Jag har fått nytt jobb”

”Jag är gravid”

”Jag ska bli tvillingmamma”

”Jag ska aldrig mer föda barn”

”Jag har gått in i väggen… igen”

”Jag har en hjärntumör”

”Livet börjar återgå till det normala”

”Henrik har tre hjärntumörer”

”Jag är änka”

”Skalla dagen, Carpe fucking Diem”

”Livet börjar återgå till det normala”

Det var ett väldigt grovt sammandrag av 10 år i mitt liv. Med några fler ord skulle man kunna säga att jag fick uppleva villkorslös kärlek, gjorde många nya saker för första gången och framförallt har fått lära känna mig själv. För jag har vuxit och förändrats under de här tio åren och det mesta har varit till det bästa, för min personliga utveckling. Inget förändrar en så mycket som livskriser eller livshändelser, om man låter dem. En klok vän sa en gång att en livshändelse kan ta upp till fem år att komma över eller växa in i. Livshändelser kan vara både positiva och negativa händelser. Om vi strechar lite och tittar på de 12 senaste åren i mitt liv så har jag varit med om följande livshändelser: träffat livets största kärlek, flyttat ihop med honom, börjat nytt jobb, fått barn, drabbats av en dödlig sjukdom, varit anhörig till någon som drabbats av dödlig sjukdom och förlorat livets kärlek. Orkar inte ens räkna på hur många 5års återhämtningar jag ”borde” ha fått där emellan. Men så funkar nu inte livet. Bland det värsta jag vet ( förutom ordet styrkekram) är när människor säger att ”Nu måste du väl ha fyllt din eländeskvot för resten av livet”. För vet ni, eländet fördelas inte med rättvisa. Det enda jag kan vara säker på är att elände kommer drabba mig även i framtiden, för sorg och förlust är en del av livet. När jag vill jinxa ordentligt och riktigt sticka ut hakan brukar jag be universum om ett par år till av hyfsat lugn för mig och min familj. Och jag kan bara hoppas. När jag inte jinxar och önskar för stora saker brukar jag istället tänka att med det jag gått igenom de senaste åren och det faktum att jag fortfarande står upp så är det inte mycket jag inte klarar. Någon beskrev mig nyligen som en skör prinsessa. Inget kunde vara mer fel. Jag skallar mig in i 20-talet som den rakryggade, rödhåriga Amazon jag valt att vara. Så Carpe Fucking Diem och Fuck off nu kör vi!

2 reaktioner till “10-talet

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *