Änkans olika val

För en dryg vecka sedan hade jag förmånen att ha ett väldigt öppet och fint samtal med en kvinna jag egentligen inte känner så väl. Hon valde att öppna sig för mig och vissa av tankarna hon delade med sig av hade hon aldrig tidigare delat med sig av. Hon hade förlorat sin man i en olycka för ungefär 15 år sedan och blev ensam med sin då femåriga dotter. Sedan dess hade hon aldrig släppt in en man i sitt liv igen. Eller jo, i sitt liv men inte i sitt hjärta. Hennes första man var hennes livs kärlek och hon tror helt enkelt att man inte kan älska på det sättet mer än en gång. Detta i kombination av att utsätta sig för risken för förlust igen gör att hon väljer att inte ens försöka. Rädsla, ja. Självbevarelsedrift, ja. Spännande perspektiv för mig där jag befinner mig just nu, ja. Jag ställde många nyfikna frågor för jag blev just väldigt nyfiken, särskilt eftersom jag försöker välja en annan väg. Hur kommer det sig att det kan bli så olika? I grund och botten tror jag på att man kan älska mer än en person i livet om än möjligen på olika sätt? Man älskar sina barn lika mycket fast på olika sätt eftersom de är olika individer, eller jag gör det i alla fall. På samma sätt inbillar jag mig att man också kan älska mer än en partner under sin livstid. Men möjligen på olika sätt, för de är ju också olika individer. Uppenbarligen har jag älskat två män under två olika delar av mitt liv. Så jag vill tro att jag kommer att kunna älska och bli älskad av en man igen. Inte på samma sätt som innan, utan på ett nytt sätt. Jag hoppas det i alla fall och vill öppna mig för möjligheten. Mitt hjärta är inte stängt, möjligen blir det lite svårare för någon att komma in? Hjärtat är fortfarande skört och lite kantstött men inte stängt. Jag frågade kvinnan om hon trodde att hennes man hade velat att hon förblev ensam resten av livet och svaret var nej. Jag frågade henne också om hon hade velat att han förblivit ensam om rollerna varit ombytta och hon sa nej. Men ändå valde hon det. Jag måste då återigen fundera på ynnesten av Henriks sjukdomstid. Det kan ju låta märkligt. Men den gav oss tid att prata om mycket, reda ut mycket, sörja tillsammans över det som inte skulle komma att bli och det var banne mig en ynnest. Och han fick möjligheten att ge mig gåvan att säga åt mig på skarpen att fortsätta leva. Kanske är det en del av skillnaden mellan mig och den här kvinnan jag mötte? Jag vet inte. Vi är ju inte exakt lika hon och jag heller vi är olika individer med olika ryggsäckar av erfarenheter. Men ett spännande möte blev det och vi fick båda mycket att tänka på efteråt. Det är jag säker på.