Livet livet

Har legat lite lågt ett tag, det tar tydligen på krafterna att öka på arbetstid. Gör man det också samtidigt som man lägger in spurten med tentaplugg då jäklar kan man snacka om att man blir överjordiskt trött. Och det är jag nu. Det har gått drygt en vecka sedan jag hade tentahelg. Det var magiskt på så många sätt. Fint att få träffa de andra 10 in gänget, få hänga, dela erfarenheter, berätta om våra upplevelser i coachrollen och så klart redovisa arbeten och skriva tentan. Tentan ja, precis innan vi skulle sätta oss och skriva var jag så nervös att jag inte visste hur jag skulle kunna hålla i pennan och skriva för jag skakade så. Hann till och med tänka att jag kanske skulle behöva be om att få göra tentan muntligt eftersom jag helt enkelt inte kunde hålla i pennan. Men så fort skrivningen hamnade framför mig på bordet och jag fick läsa första frågorna så lade sig lugnet och jag kunde sätta igång. Jag hade en bra känsla efteråt och trodde nog att jag klarat mig åtminstone. Det skulle visa sig att vi klarat oss allihopa. Så härlig känsla! 11 stycken nybakade Stresscoacher! Trött trött trött på söndagskvällen, ledig på måndagen. Gjorde inte många knop. Sen satte vardagen igång igen, som den ju gör. Sedan dess har jag nog faktiskt bara blivit tröttare och tröttare. Men det går! Och jag klarade det! Mitt i all trötthet finns en enorm stolthet över att ha rott detta i hamn. Många är ni som sagt att ni inte tvekat en sekund på att jag skulle greja detta. Blev tvungen att fundera lite på varför det nästan kändes lite provocerande. Varför tror alla att jag klarar vad som helst? Så känns det inte för mig när jag kliver ur sängen varje morgon kan jag säga och nog hade jag mina tvivel gällande examinationen. Jag vet att jag är stark och fixar det mesta, men det betyder inte att jag räknar med det innan eller aldrig tvivlar. För DET gör jag. När livet bjuder på käftsmäll efter käftsmäll och man undrar hur fan man ska resa sig upp igen och igen då känner man sig inte säker på att man ska fixa det, inte i varje stund i alla fall. Jag tyckte det var lite uppfriskande att två människor, min svärmor och en före detta chef sa att när jag berättade att jag tänkte gå den här kursen så tänkte de ”åh herre gud, hur har hon tänkt sig att det här ska gå”. Även om de båda sedan när jag haft de första kurstillfällena konstaterade att det nog var det bästa som kunde hänt mig. Och så var det nog. Jag behövde ett utmaning, fick den och tog den. Och tamigtusan om jag inte skallade den också.

Jag vet faktiskt inte om det blir någon klok slutkläm den här gången. Jag är en Amazon, för det mesta, men det betyder inte att jag aldrig tvivlar på mig själv. För det gör jag.

En reaktion till “Livet livet

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *