Medlidande

Jag lyssnar på orimligt mycket böcker. Har alltid läst mycket ända sedan jag var barn, efter min utmattning och hjärntumör så var det inte längre vilsamt att läsa på samma sätt som innan och jag valde att börja lyssna på böcker istället. Det var verkligen inte kärlek vid första ögonkastet och det tog många böcker innan jag accepterade att höra någon annans röst läsa upp boken. Jag har fortfarande svårt för vissa uppläsare men det funkar. I boken jag lyssnar på just nu fastnade jag för en mening som löd: andras medlidande kan vara en tung börda. Det slog an något i mig så pass att jag blev tvungen att skriva ner det. Tänkte nog genast att det var något jag villhöver skriva om.

När man har varit med om den resan jag har så är det naturligt att mötas av mycket medlidande. Både från människor jag känner väl och från andra som känner till min historia genom andra. Jag har alltid känt att det varit lite svårt att förhålla mig till det. Särskilt när det kommer från dem som inte står mig närmast. Möjligen för att det tar sig i lite olika uttryck. De som jag har närmast mig har delat min sorg, varit lika ledsna som jag, behövt prata om orimligheten i det som hänt och sörjt Henrik tillsammans med mig. Detta har varit lätt att ta emot och till och med vila i. Vi har upplevt det tillsammans och jag har känt att de gått bredvid mig hela vägen. Nästa kategori är de som lägger huvudet lite på sned (antingen rent fysiskt eller bara i sättet de pratar) och säger ”Jag beklagar sorgen” eller mer rätt ut ”stackars stackars er”. Detta har jag haft otroligt svårt att bemöta. Notera att detta är min upplevelse och här finns inget rätt och fel. För mig har dessa typer av medlidande kommentarer alltid kliat en smula för jag tycker att de är svåra att bemöta. Som att det krävs en viss reaktion från mig på den kommentaren. Grejen är att jag endast i stunder känt mig som ett hjälplöst offer för omständigheterna. För mig har det varit något vi råkat ut för, som händer andra ständigt och som inte har någon rättvisa. Men trots detta har jag inte velat dra på mig någon offerkofta. Ingen gav just mig en hjärntumör med vilja, ingen valde att just Henrik skulle dö av sina. Det är bara en stor jäkla elak slump i livets lotteri. Jag menar inte att jag på något sätt inte känner att det är orättvist eller att jag ibland inte stampar i marken eller skriker rakt ut i frustration över exakt hur jävla orättvist det är. Men skulle jag fullt ut bara hänge mig åt det skulle jag inte kunna leva vidare utan förvandlas till ett offer för omständigheterna och låta omständigheterna personifiera mig. Och det vill jag inte, jag vägrar. Så när någon lägger huvudet på sned och säger stackars stackars dig så blir det svårt att bemöta eftersom jag inte tycker att det är så förtvivlat synd om mig.

Jag förstår att alla människor som känner till mig och min historia någon gång tänkt ”tur/skönt att det inte hände mig, för jag hade aldrig klarat det” för så tänker vi nog rätt ofta när vi hör om något tragiskt som hänt någon annan. För vi vill inte behöva uppleva hemska saker själva. Det är naturligt. Det konstiga är att hade någon sagt till mig innan att det här och det här kommer hända dig så hade jag säkert känt likadant. För vi kan ju aldrig veta veta hur vi kommer reagera förrän vi står inför det.

Låt mig knyta ihop det här genom att säga följande. Det är ALLTID bättre att säga något, vad som helst till någon i sorg än att inte säga något alls. ”Jag beklagar” är bättre än inget, ”jag vet inte alls vad jag ska säga” är bättre än inget, att bara säga ”hej” är bättre än inget. Att bara bli bemött med tystnad är det absolut värsta. Punkt.

Det andra är att jag mycket medvetet bestämt mig för att inte bli ett offer för mina omständigheter och att inte låta omständigheterna fullständigt definiera mig. Det är mitt val och min väg. Alla gör inte så och så är det bara. Kanske provocerar det några att jag anser att jag har ett halvt liv kvar att leva och att jag tänker försöka leva det fullt ut på grund av (eller tack vare?) allt jag varit med om. Kanske imponerar det på någon. Kanske är det helt obegripligt för någon. Så får det vara.

2 reaktioner till “Medlidande

  1. Jag minns att vi resonerade så ihop, du och jag. Jag har också en historia av diverse elände och sjukdom, du vet väldigt mycket om det. Och när jag ibland snuddar vid min historia och någon ny bekant får veta vad jag gått igenom, så kan jag känna som du, hur ska jag bemöta? Det blir lite olika varje gång, oftast så blir det ”äsch det över nu” ”ingen fara”, för att liksom inte göra det jobbigt och obekvämt för andra. (Ofta blir det fina samtal, om det finns tid) men inget är liksom över, vem vet vad som kommer hända imorgon? Svårt att rusta sig för det oväntade, det får hanteras när det dyker upp, vi kan ju inte oroa oss till den grad som vår mormor gjorde😂 . Och ja, Livet består av omständigheter, lyckliga och sorgliga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *