Modig eller fegis

Funderar lite över detta med vad som är modigt eller inte. Jag får ofta höra att jag är modig för att jag kastar mig in i saker om jag egentligen känner att jag inte vill göra, för att jag känner mig rädd. Men en fin vän brukar påminna mig om att jag redan varit igenom några av de värsta saker man kan uppleva i sitt liv. Jag tänker på min egen tumörresa och att ha förlorat min man och livs kärlek och allt detta inom loppet av några år. Vad kan vara värre än det? Och JAG lever ju fortfarande och kan tycka att det förpliktigar. Inte minst jämt emot Henrik. Han fick ju inte möjligheten.. Han avkrävde mig också ett löfte om att fortsätta leva och att bli lycklig igen. Han fick mig verkligen att lova det. Jag svarade honom att ja, jag skulle se till att sörja honom först men sedan resa mig igen och försöka hitta lyckan igen. Jag förstår att han menade att jag skulle våga bli glad igen, men också att jag skulle våga älska någon igen. Vilken gåva. Men också ett uppdrag och en inställning till mitt ”nya” ofrivilligt annorlunda liv. Jag vet att jag i längden inte vill leva resten av mitt liv ensam, utan någon att dela vardagen med. Men vägen dit känns lång, och ibland helt jäkla omöjlig. Men för att vinna något så måste man våga, och jag kämpar en del med det där vågandet just nu. Jag har kommit en bit på vägen. I början på sommaren tog jag de första staplande stegen genom att installera ett par dejtingappar. Det kändes som ett väldigt spontant beslut när jag gjorde det, men jag förstår nu såhär lite i efterhand att jag nog kände att jag var redo och lite tvungen att börja i någon ände. Och herre gud säger jag. Vilken jävla resa. När man levt i ett förhållande i 10 år är man väldigt förskonad och ovetande om vilken djungel det är där ute… Och det skulle ta dagar att berätta om allt som händer. För det mesta är det faktiskt inte trevligt alls.. Men vilka alternativ finns egentligen? Inventera bekantskapskretsen? Gå på krogen? Det senare har jag inte riktigt ”tid” med eftersom min livssituation ser ut som den gör. Men nu har jag kastat mig ut i alla fall. Och det känns på många sätt som ett stort stort steg i riktning. All förändring kostar, all utveckling kostar, att trampa upp nya stigar i livet kostar. Energi som jag ibland tycker jag inte har. Men någonstans ifrån måste den hämtas, för annars stannar jag av, och det vill jag minst av allt. Jag vill verkligen inte kapitulera och bli ett offer för de omständigheter som format mig. Jag brukar säga att jag försöker akta mig noga för att bli bitter, och det är väl just det. Jag vill fortsätta leva livet så fullt ut som det är möjligt. Det är jag skyldig både Henrik och mig själv.