Separationsångest

Jag ser mig själv som en relativt trygg person. Jag vet att jag klarar av svåra saker, jag vet att jag är stark, jag vet att jag klarar mig själv för det har jag gjort under långa perioder i mitt liv. Jag klarar mig och mina barn. Vet att det mesta ordnar sig. Men. När jag var drygt 18 dog min pappa. Det var oväntat och plötsligt och jag blev ”lämnad”. Detta ruckade min värld i grunden. Någon som alltid funnits där fanns plötsligt inte längre och skulle dessutom aldrig komma tillbaka. Jag minns att jag reflekterade mycket över just det. Ordet aldrig. Det är inte ofta vi behöver tänka att vi ALDRIG kommer att få träffa en person igen. Även om vi känner att vi aldrig vill träffa någon igen så lever ju personen sitt liv någon annanstans och då betyder ju inte aldrig något eftersom vi kan ändra oss. Men min pappa kommer jag aldrig träffa igen. Drygt 10 år efter hans bortgång gick jag igenom en skilsmässa. Det var tufft och det tog lång tid och många terapitimmar att komma på fötter efter det. Hårt arbete men jag är säker på att det gjorde mig bättre och gav mig många insikter framförallt om mig själv. Hoppar vi ytterligare tio år framåt i tiden så blir jag änka. Återigen ett stort aldrig. Aldrig mer kommer jag träffa Henrik. Aldrig mer kommer våra barn få träffa honom. Dessa tre händelser (Och förmodligen några mindre där emellan) har gjort att jag lider av någon skum typ av separationsångest. Trots att jag tycker att jag är alla de saker som inledde det här inlägget kan jag bli paniskt rädd för att bli lämnad. Min logiska del av hjärnan säger att jag redan varit med om det värsta och överlevt och kommer att överleva igen. Och ändå… paniken över att bli ratad, lämnad, inte ha dugit. Tidigare har den rädslan fått mig att hänga kvar i dysfunktionella relationer, både kärleksrelationer, kompisrelationer och kanske till och med i jobb jag haft. Jag har kämpat med näbbar och klor för att inte bli lämnad, ratad eller utslängd utan att egentligen kunnat känna efter om JAG trivts och mått bra av att stanna. Dessutom vänt ut och in på mig själv för att vara den perfekta flickvännen, kompisen eller anställda. Så trots att jag är en trygg människa i de alla flesta situationer så måste jag ändå brottas med den här känslan av och till. Jag önskar jag inte behövde, jag önskar att jag kunde strunta i att känna så, men det går faktiskt inte alltid. Jag jobbar med det. Mest för att om jag inte gör det så förvandlas jag till någon jag inte vill vara och någon som jag varit tidigare. Någon som sätter alla sina egna behov och känslor åt sidan och bara fokuserar på att vara den som hon tror att någon annan vill att hon ska vara och detta enbart för att inte riskera att hon ska bli lämnad.

Be who you are and say what you feel. Because those who mind don’t matter and those who matter don’t mind. – Dr Seuss

Någon som känner igen sig? ❤

5 reaktioner till “Separationsångest

  1. Fint skrivet! Vet inte om det är åldern eller kriser jag gått igenom men känner igen insikterna.

    Framförallt vikten av att vara ärlig och sann mot sig själv med vem man är, vad man vill och hur man känner i olika situationer. Det är väldigt förlösande att leva så. Känner ibland något slags tacksamhet över alla kriser/sorg/förluster man tvingats genomlida för erfarenheterna och insikterna det medförde är värdefulla.

    Det händer att min omgivning lite besviken över ärligheten men i det långa loppet har jag alltid känt att det varit mer värt att vara ärlig mot mig själv. Stor kram

    1. ❤ jag håller med dig i allt. Jag förvånas dock över hur svårt det till slut blir när man måste göra sig sårbar, hur lätt jag då i stunderna tappar den där känslan av att jag är viktigast.

  2. Jag kan förstå grejen att inte vilja bli lämnad. Min spontana reaktion i de tre tillfällena som är dina största att-bli-lämnad-upplevelser är att ingen av dessa tre var ”ditt fel”. Du kunde inte gjort någonting annorlunda. Du kunde inte rädda din pappa. Du kunde inte rädda Henrik.
    Händelse nr 2 låter jag bli att analysera här. Jag vet att du redan vet det konkreta i situationerna och du refererar mer till känslan och det psykiska efterdyningarna. Och vad de gjort med dig mentalt.
    Nu vill jag mest trösta och ge dig stöd i egenskap som vän (och kusin 🤗). Bekräftat att jag läst och att jag försöker sätta mig in i det du upplevt. En dag kommer du och jag lämna, hur kan vi underlätta för dom som är kvar och förklara att vi INTE menar att ”lämna”? Vad hade du velat höra den gången du var 18?

    1. Oj! Så kloka reflektioner och det väcker verkligen funderingar hos mig. Innerst inne vet jag ju att varken pappa eller Henrik valde att lämna, de tvingades till det. Men det betyder ju inte att man själv inte känner sig lämnad… ja hur kan man göra? Jag vet faktiskt inte. Jag och Henrik fick ju tid på oss att säga hej då och att prata igenom allting. Men det gör inte känslan av att vara övergiven mindre. Dock slipper jag ju fundera över saker jag inte fick säga och höra innan han dog och det underlättar ju någonstans inbillar jag mig. ❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *