Smakar det så kostar det

För 12 år sedan imorgon (på nyårsafton) hade jag och Henrik dejtat sedan september och ingen av oss hade ännu sagt de där tre ORDEN men jag hade bestämt mig för att tolvslaget på nyår måste vara det absolut bästa tillfället att göra det. Jag var både rätt berusad men framförallt väldigt väldigt nervös. Tänk om han inte säger jag älskar dig tillbaka, tänk om det är för tidigt, tänk om jag gör bort mig, tänk om tänk om tänk om. Men jag gjorde det, och han sa samma tillbaka. Tänker tillbaka på den känslan när man vill vill vill men inte vet om man ska våga. Det gör ont i magen, hjärtat bankar som att det ska hoppa ur bröstet och man mår gärna lite lätt illa. Det är på det hela taget jäkligt obehagligt. Jag och Maria pratar ofta om den här känslan och vi kommer gång på gång fram till att om det man vill göra, säga eller uttrycka betyder något så SKA det kännas, annars är det inte på riktigt. Genom att överleva den känslan och göra det man förutsatt sig att göra så växer man. Det är jag helt säker på. Och man växer oavsett vilket svar eller vilken reaktion man får. För den handlar egentligen inte så mycket om resultatet (även om det är trevligare när det blir positivt så klart) utan att man ska våga att stå upp för sig själv. Vi kan bara äga våra egna känslor och inte ta ansvar för hur mottagaren ska reagera eller känna. Detta var jag inne på i ett tidigare inlägg då det handlade om att tala om hur jag vill fira min jul eller leva mitt liv och i det läget får man vara beredd på att andra känner sig besvikna och har åsikter kring detta. Men den besvikelsen är den andra personens ok att bära, inte mitt. Jag måste stå upp för Team Bea alltid.

Men nu tänker jag mer utifrån vad som händer i mitt liv när jag tagit steget ut och börjat dejta. Ni som känner mig tycker antagligen att jag är en person som har och visar känslor. Jag kan bli arg (inte så ofta), jag gråter när jag är ledsen och då kan jag fulgråta minsann, jag skrattar mycket, ofta och högt (älskar det) och jag jobbar ständigt på att sprida tacksamhet och kärlek över mina vänner. Det behöver jag bli ännu bättre på, men jag gör det. Till att börja med vill jag säga att jag är nöjd och trivs med det liv jag lever nu, det börjar ordna upp sig och inga stora orosmoln seglar just nu runt på min himmel. Att träffa en man är något som ska ge mig det där lilla extra inte något som jag MÅSTE göra för att mitt liv ska bli komplett. Och ändå…. Så fort det börjar närma sig något som skulle kunna betyda något så börjar jag vända ut och in på mig själv för att vara… ja jag vet inte? Så attraktiv som möjligt i den andra personens ögon. Börjar direkt göra avkall på det som är JAG. Funderar mycket på vad det handlar om och varför jag hamnar där. Jag är absolut inte färdigt med det och har Maria som mitt ständiga bollplank när jag känner att jag spejsar ut. Försöker landa i VARFÖR, om jag dejtar någon ett par gånger och det känns bra och sen bestämmer han sig för att jag inte är något för honom så är jag ju fortfarande samma människa som jag var innan jag träffade honom överhuvudtaget. Med mina ungar, min familj, min flock bestående av mina vänner, mitt jobb jag trivs med osv. Ingen relation till en man ska någonsin få mig att glömma det, och ingen man ska någonsin få mig att känna mig som någon jag inte är.

Kanske behöver jag exemplifiera? Jag tänker på saker som:

  • kan jag ringa när han inte hört av sig (eller betyder tystnad under en period att han absolut inte vill höras med mig?)
  • Hur mycket får jag höra av mig innan han tycker att jag är ett efterhängset våp?
  • Är det okej att jag säger ”jag tycker om dig och vill gärna lära känna dig bättre” redan innan han sagt det?

Ni hör, inget av detta är ju några ”stora grejer” egentligen, men plötsligt blir jag så infernaliskt rädd att göra fel – VARFÖR?

Hur knyter vi då ihop detta? Jo, att utsätta sig för nya situationer och vilja säga och göra saker när man känner att något känns bra det kostar, det kostar massor. Men känns det tillräckligt viktigt så måste det kännas. Men det måste också finnas en rimlighet i hur stor vikt de sakerna får ha i mitt liv (nu pratar jag främst om dejtingsituationer). Om jag säger till någon att jag vill träffa dig igen, jag tycker om dig eller jag tycker det här känns bra och vill gärna fortsätta träffa dig så är jag sann mot MIG. Om mottagaren inte är redo för detta, eller står ut med det så är det okej. Avslutar han det hela så är det gott så. Men jag vill inte hålla tillbaka eller vara någon som jag inte är. Och låt oss vara ärliga, om mottagaren inte vill ha någon som kommunicerar känslor, är öppen med hur hon känner och inte kör några spel, ja då är det nog inte mannen för mig. Och hur var det nu? Mitt liv är bra som det är, mannen jag träffar ska vara frostingen på min chokladkaka och jag bör inte nöja mig med mindre än det. Så lätt! och ändå så sjukt jäkla svårt… Jag kommer att fortsätta jobba med det här. Att göra rätt och växa kostar – om det kostar så känns det – känns det inte så är det inte viktigt eller på riktigt.

4 reaktioner till “Smakar det så kostar det

  1. Du är en av de klokaste, ärligaste och coolaste människorna jag känner. För att inte tala om den avväpnande och skruvade humorn. Bara önskar dig och hela team Bea allt gott i livet 💕

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *