Tålamod

Sedan i fredags har jag gått upp i arbetstid och jobbar numera 75%. Två arbetsdagar hittills. Jag har varit helt med på att detta ska ske nu, jag och min läkare har varit helt överens och det känns rätt. Inför en sån här sak krävs det att man inser vad den förändringen kommer att föra med sig. Den största saken som kommer hända är att jag blir tröttare, det är jag beredd på, har trots allt gjort detta tidigare. Så jag har tänkt mig att det får bli några lugna månader nu och fokus får vara på att orka med mina måsten och sen får vi se vad energin mer kan räcka till. Jag behöver samtidigt boka in roliga saker med människor jag tycker om, det är genom umgänge med dem och vila som jag hämtar min energi. Lite knasigt då kan tyckas att gå upp i arbetstid prick nu när jag ska tenta av kursen jag gick i somras om en och en halv vecka. Men så är det. Pluggandet är en sak som får gå före annat. När jag tänker att tröttheten kommer bli mitt största bekymmer så tänker jag främst på att jag inte kommer orka ditten och datten, det jag gärna glömmer är trötthetens kompisar som gärna dyker upp i dess kölvatten. Till exempel det dåliga tålamodet som kommer hand i hand med ilskan. Gråtmildheten och ångesten som dyker upp strax efter. Uppgivenheten och ledsenheten som följer på det. Och att jag sedan landar i en känsla av att inte räcka till och ångra hela situationen som uppstått. Idag var det ett barn som inte ville äta upp sin mat för att den var ”inte god”. Stubin? 0.5mm! Pang! Barn gråter, äter fortfarande inte mat. Jag tänker inte servera er hela ordväxlingen för den är inte relevant. Nu har barnet ätit upp, bett om förlåtelse och lovat att aldrig upprepa… jo hejsan. Kvar ligger nu mamman som en blöt fläck på sin säng med tårar hängande i ögonfransarna.

Vad fan hände? Varför blev jag så arg? Var jag tvungen att skrika så? Hota? Troligen inte.

Det skulle vara våldsamt skönt att nu i det här läget dra på sig offerkoftan och kanske offerfilten och offersockorna också. Bara ligga och gotta mig i att fy helsike så synd det är om mig. Hjärntrött, änka, ensam med ALLT! Och vet ni. För en liten stund kan jag få vara där, för det är fan synd om mig, synd om hela den här lilla familjen som blev kvar när livet tvingade oss att skiljas från Henrik. Så visst, jag gråter en skvätt, gnuggar in mig i offermentaliteten en stund, men sen räcker det bannemig.

En viktig fråga här är ”på vilket sätt hjälper de här tankarna mig?”. Inte alls är det självklara svaret. De trollar inte om verkligheten så att den ser annorlunda ut. De bygger definitivt inte energi. Så… man reser sig upp, går och plockar ner julgranen, proppar i ungarna lite choklad från granen, lyssnar på en jävligt bra låt, kramar om ungarna lite extra innan de går och lägger sig, man pratar en kort stund med någon man tycker om för att den vänliga omtänksamma rösten gör känslan i magen lite lugnare, man pratar med sin bästis en extra gång och skrattar kanske till och med lite när man drar den dråpliga historien om hur man förvandlades till mamma Hulk. Så småningom borstar man tänderna kryper i säng och stoppar in apnéskenan och somnar. Sen är det plötsligt tisdag och hela den cirkus som är mitt liv börjar om igen.

Den som väntar på det klämkäcka slutet… här kommer det.

Jag har tak över huvudet, jag har vänner och familj som jag älskar, jag har tre fina ungar, jag vaknade imorse, jag har tagit mig genom dagen och så vitt jag vet får jag chansen att göra det imorgon igen. Jag duger. Även i mina lägsta stunder så duger jag. I vissa stunder mer än duger jag, då rockar jag fan!

En reaktion till “Tålamod

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *